KAP. VI.

Göingehövdingen.

Ett litet stycke nordost om Wanås’ slott, helt nära det s. k. »Porthuset», låg ett litet undangömt torp, så kringvuxet av den höga, lummiga lövskogen, att det var alldeles osynligt från vägen, som dock gick ganska nära. Där bodde gårdens jägare, den gamle Måns Skytt, varför torpet kallades Skyttehuset, och än i dag nämnes den hage, som omger torpet, »Skyttamarken». Måns Skytt var en gammal ordkarg man, som troget skötte sitt yrke i mark och skog, rörlig som en yngling, trots de 60 åren, men han brydde sig föga om att sällskapa med andra, och nu, sedan hans enda barn, den vackra och hurtiga Kerstin, kommit till gården som fröken-piga, levde han som en enstöring i sitt skogstorp utan annat umgänge än sin ständige följeslagare, hunden Tusse. Änkling hade han varit i många år, men brydde sig numera ej om kvinnlig hjälp. Maten lagade han själv, bäddade med egna händer sin tarvliga sang och själv skötte han det lilla torpets steniga åkerlappar.

Det enda man egentligen visste om Måns Skytt var, att han, fastän han kommit från Seland till Wanås, var född göing samt att han i yngre dagar lossat skott på ädlare vilt än skogens vilda djur. Dessutom var han vida berömd för sin till och med bland de skjutkunniga göingarne uppseendeväckande skjutskicklighet.

Samma afton som junker Rud haft ovan skildrade möte i trädgården med den blivande härskarinnan över Wanås, men något senare, stod Måns Skytt i sin låga stuga ivrigt sysselsatt att i en säck nedpacka det viktigaste och lättast transportabla av sina enkla tillhörigheter. Han hade nämligen fått befallning att flytta in på slottet, bland vars fåtaliga besättning hans aldrig felande bössa och rika erfarenhet voro av allt för högt värde för att lämnas utanför i en tid, då man när som helst kunde vänta ett anfall av de vilda snapphanarne. Men på det vresiga brummande, varmed Måns beledsagade sitt arbete, märktes att han icke tyckte om flyttningen. Visst kunde han, så länge fred rådde, gå hem och se om torpet, då det föll sig så, men han hade blivit allt för van vid det ensliga livet i skogen för att rätt kunna trivas inom borgens trånga murar.

Men att å andra sidan visa sig genstörtig mot fru Marens bestämda bud, däråt hade han aldrig ägnat en tanke. Därtill var han en allt för trogen tjänare och för djupt fästad vid sin härskarinna.

Tusse följde arbetet med en viss förvåning i sina kloka ögon, men plötsligt spetsade han öronen och morrade.

»Vad nu, Tusse, hör du någon komma? » mumlade Måns och lyssnade. Ja, nu hörde han tunga, men försiktiga steg där ute, och någon, tydligen en obekant, famlade på dörren. Tusse gav till ett ljudligt skall, men nedtystades av sin herre, som hastigt sköt säcken in under bordet och grep sin bössa. I dessa tider kunde varje främling vara en fiende, och Måns var ingalunda den, som läte vapenlös överraska sig. Hastigt hade han inpassat skruvnyckeln i hjulbössan, och man hörde det surrande ljudet av dess fjäder, då den drogs upp. Den som stod där utanför hörde nog också detta ljud och förstod varningen.

Men helt lugnt öppnades dörren och böjande sin höga kämpagestalt i den låga öppningen inträdde en man, som tidigare samma dag inför riksrådet Ebbe Ulfeld uppgivit sig vara Jesper Svensson, fru Maren Juuls ridefogde.

»Sätt bort bössan, Måns Skytt, och se efter om du känner igen mig, innan du skjuter, » sade främlingen småleende.

Måns ryckte till vid ljudet av denna klangfulla röst, och skuggande sina ögon med handen, sökte han, så gott den dunkla juniskymningen medgav, granska varje drag i den främmades ansikte. »Så sant jag lever», utbrast han slutligen och hans bistra drag lyste upp av reflexer från soliga ungdomsminnen, är det min gamle kapten – Göingehövdingen. – Nog tyckte jag genast att jag kände igen rösten, men nu ser jag det.»

»Just den samme, gamle hederlige Måns, » sade denne och räckte den gamle jägaren sin hand, vilken denne med en blandning av vördnad och trohjärtad förtrolighet fattade.

»Kunde väl tro, » fortsatte Göingehövdingen, i det han slog sig ned på bänken vid fönstret och leende betraktade sin gamle vapenbroder, »kunde väl tro, att du skulle känna igen Sven Pålsson, fast många väder blåst sedan vi sist träffades. Minns du, gamle kamrat, när jag värvade dig till dragon och huru vi på Hallandsås lågo i bakhåll för svensken och hade mången het dust tillsamman? Eller huru vi, det är nu ungefär tjugu år sedan, då svenskarne gått över Bältena och översvämmade Seland, lågo i skogarne där och gjorde dem månget avbräck? Du var ju med, vill jag minnas, då vi räddade skatten i Vordingborgs kyrka, och då vi frälste Ib, när han låg på taket av Gjörslövs torn.*

Måns nickade jakande och strök med avig hand bort en tår, som vid väckandet av dessa gamla minnen dallrade i den gamle snapphanens ögonhår.

»Och nu, » fortsatte Sven Pålsson, »återfinner jag dig som herrgårdsskytt i din gamla födelsebygd, som också är min. »

»Ja, och ni, Sven Göing, fick ju för edra många tjänster åt Danmarks krona en gård i förläning av kung Fredrik, har jag hört.»

»Ja, kungen gav mig omsider, det var först 1661, Lundbygaard i Vordingborgs län, men, » tillade han med en suck, »jag var aldrig skapad för att hänga fast vid torvan, såsom andra kunna göra. Gården var utarmad, då jag fick den, och för att sätta den i stånd måste jag skuldsätta mig, kom i händerna på ockrare – ja, du förstår, jag var till slut glad att komma ifrån hela subberten. När det nya kriget äntligen bröt ut förra året, erhöll jag hans maj:t konung Christians fullmakt att värva ett kompani dragoner. Och efter intagandet av Landskrona var konungen så nådig att utnämna mig till major.»

»Men likväl ser jag eder nu här i en dräkt, som dock icke är en majors uniform, och danska styrkan ligger ju nu vid Malmö, har jag hört.»

»Sant, hederlige Måns, men – åt mig har han givit ett annat uppdrag, som han väl visste att jag kunde sköta bättre än någon annan. »

Måns nickade, men hans panna mulnade. Han förstod nu vad det var för ett uppdrag, som fört den gamle snapphanehövdingen till dessa trakter, långt bort från danska armén och från det kompani dragoner, med vilket han dragit i fält.

Sven Pålsson satt en stund och betraktade den gamle skytten forskande. Slutligen sade han: »Vi ha blivit gamla båda två, tiden är en sträng herre och de många striderna och umbärandena i fält mot rikets fiender lägga ock sten på börda. Men ännu äro vi dock friska och kraftiga och kunna nog se en fiende i vitögat än en gång utan att blekna. – Vi hava stått mången blodig dust tillsamman – varför skulle vi ej ännu en gång bli stridskamrater? »

Måns skakade avböjande på huvudet, men Sven Pålsson fortsatte:

»Vår gamla fosterbygd, vars tappra män klätt så mången blodig skjorta för Danmark och sedan århundraden räknats bland dess bästa och trognaste stridsmän, har med våld och list blivit sliten från moderlandet och genom en skändlig fred fastlänkad vid arvfienden. Nu har gamla Danmark rest sig för att i blod avtvå denna skymf och för att rycka sina käraste barn ur fiendehand. Ej voro vi rättskaffens Göingar, om vi ej ville hjälpa till att genomföra ett så gott verk – om vi ej ville offra liv och blod för att åter bli goda danskar. »

Sven Pålsson höll upp, som hade han här väntat ett svar eller åtminstone ett bifallstecken, men då detta uteblev fortsatte han:

»Tyvärr har icke konung Christian medel i sin hand att ordentligt väpna och utrusta sina trogna Göingar, så att de som reguliära soldater kunna kämpa för hem och härd, men ej behöva vi falla våra vapen för det. Medan konungens tappra armé kämpar på öppna fältet, kunna vi nu i egen hembygd uträtta, vad många Göingar, och du en bland dem, gjort i Selands skogar under det svenske infallet. Ja, vi böra nu kunna utföra än större bragder, ty det gäller den egna härden, och striden föres i milsvida skogar, där vi känna varje smyghål, varje sten, men fienden famlar omkring i blindo under det döden lurar bakom varje buske. Också hava Göingarne med hänförelse lyssnat till det rätta fosterlandets maning. De hava rest sig som trofaste, tappre män, och den skägglöse pilt, som sitter på Sveriges tron, kan intyga, att de inte varit overksamma. Men det behöves större enhet, bättre sammanhållning och framför allt en bättre ledning för att något stort skall kunna uträttas. Det är därför jag har kommit hit. Jag har vår nådige konungs, Christian den V:tes, muntliga befallning och skriftliga fullmakt att sätta mig i spetsen för resningen. Konungen har utnämnt mig till alla de skånska friskyttarnes anförare och befallningsman, och det är på grund av denna mig i nåder förlänade myndighet jag nu befinner mig här. Och det är som sådan jag nu bjuder dig, gamle kamrat, handen och säger: Följ mig såsom min högt betrodde underbefälhavare och låt din rika erfarenhet och prövade trofasthet mot din rätte herre bli ungdomen en föresyn. Vad svarar du på det, Måns Skytt?»

»En ärlig fråga förtjänar ett ärligt svar och ett sådant vill jag nu giva,» sade Måns, i det han reste sig upp och med en fast blick såg Göingehövdingen in i ögonen. »Ej höves det mig, en ringa och olärd man, att döma i vad statssaker tillhörer, och ej heller förstår jag att så lägga mina ord, som ni, Sven Göing. Men det vet jag, att salig kung Fredrik för många år sedan löst mig från den ed, jag svurit danska kronan och mer än en gång med mitt blod bekräftat. Men sedan har jag, jämte min husbonde, fru Maren Juul till Wanås, som bättre förstår vad rätt är, svurit Carl XI trohetssed, och vid den vill jag förbliva tills jag ur den löses. »

Sven Pålsson gjorde en otålig rörelse, men Måns fortsatte:

»Ej heller likar mig väl att slå vapenbrödraskap med de friskyttar, som nu husera i skogarne här, så landsmän de än äro. Mellan dem och de friskaror, som under ditt befäl gjorde svensken avbräck på Seland, och vilka jag tillhörde, råder en ganska stor olikhet. Vi voro bondens hjälpare, försvarare och hämnare, då han förtrycktes och plågades av de svenske soldaterna. Men vad äro desse? Den fredliga befolkningen här, som utplundras av än svenska, än danske partier, är dock räddare för de s. k. snapphanarne än för soldaterna. Som rövare och rånsmän fara de fram mot värnlösa män, kvinnor och barn, och den sista matbiten, den sista slanten, som bonden gömt undan för soldaterna, stjäles av snapphanarne. Och vad är det för folk, som sluter sig till dem? Så vitt jag känner och vad denna orten angår, så är det inga andra än skarnsfolk och skojare sådana som Sven Puse och hans trollkona till mor. Bland det folket passar inte jag, och, den sanningen må ni höra av en, som känner både er och dem, icke heller ni, Sven Göing. Detta är mitt svar och därvid blir jag.»

Säkert hade icke Måns Skytt på år och dag hållit ett så långt tal. Också torkade han svetten ur pannan och satte sig ned med en uppsyn såsom den, vilken uppfyllt en tung plikt.

Göingehövdingen kände sig synbart besviken i en av sina käraste förhoppningar, och det dröjde en god stund innan han återknöt samtalets tråd. Slutligen sade han:

»Icke hade jag väntat det svaret av en gammal stridskamrat, som fordom varit lika så god dansk som jag, och vars hjälp jag så väl hade behövt i det tunga varv, som blivit mig pålagt. Men fullväl inser jag, att här båtar ingen övertalning. Du har alltid varit trogen som guld, Måns Skytt, mot den du ställt dig under, det vet ingen bättre än jag, men att tänka och handla självständigt har aldrig varit din sak. Icke heller är det din avtvungna trohetsed till svenske kungen, som nu binder dig, utan det är din blinda hörsamhet mot fru Maren. Hon är det, som bär ansvaret för att Danmark mist en god stridsman, och, vid Gud, en dag skall jag ställa henne till ansvar för detta och för mycket annat. Men i en sak har du rätt. Folket, som nu ligger i skogarne för att strida för Danmarks sak, är icke sådant, som jag skulle önska eller sådant, som mina gamla friskyttar från Göinge. Men felet är ledarnes. Severin är en tapper man, en våghals som ingenting skyr, men icke är en avdankad student som i åratal strukit omkring på landsvägarne och varit i slang med de tyska legoknektarne, rätte mannen att föra an en folkresning. Också är det nu mindre han än den leda zigenerskan, som kallas Pus-Else, vilken är den verklige befalhävaren för friskyttarne har i trakten. Och då kan man ju lätt inse, hurudant folket skall bliva. Men nu har jag kommit hit, och nu skall ledningen bli en annan. Ärliga hjärtan klappa även under snapphanetröjan, och jag skall nog veta att draga fram dem. Fastän du svikit mig, skall jag väl finna andra hederliga, fosterlandsälskande män som vilja hjälpa mig att göra snapphanarne till goda och ärliga stridsman.»

»Nog vet jag, Sven Göing, » återtog Måns Skytt, »att verket kommit i bättre händer nu, sedan en sådan befälhavare som ni blivit satt att befrämja det, men jag fruktar det är för sent; den smak kärilet en gång fått, går ej lätt ur, och blir det tukt och ordning inom snappphanehoparne, så misstänker jag att de flesta hellre löpa sin väg och arbeta på egen hand, ty de ha nu blivit för vana vid självsvåld för att tåla några band.»

Man såg på Göingehövdingens min, att den åsikt, som den gamle skytten nu uttalat, icke var främmande för hans egen tankegång. Hans blick blev hård och vass, men då han nu reste sig och bjöd handen till avskedshälsning åt sin gamle stridskamrat, ljusnade den och det kom något vekt och varmt i rösten, då han sade:

»Så skiljas då våra vägar! Aldrig hade jag trott, att vi två skulle stå som fiender emot varandra. Men må vårt öde gå i fullbordan. Möter mig i striden den kula, som blivit satt som mitt livs gräns, så skall den ej bli mindre välkommen för det, om den kommer som en sista halsning från en vän och gammal vapenbroder. Att du alltid skall möta mig med ärliga vapen, vet jag!»

»Tack för det ordet, Göingehövding, » sade Måns med rörd stämma. »Mötas vi i striden, så sänder jag dig kanske en kula som hälsning och en varning. Men inte skall den utsläcka min gamle kaptens liv. Måns Skytt vet var hans kulor träffa.»

Göingehövdingen log ett gott löje, skakade den gamles hand än en gång och försvann i skogens dunkel.

Måns Skytt tog åter vid med sin packning, och snart sågs även han med säcken på ryggen och Tusse troget i hälarna lämna sin koja.
 

*) De tilldragelser, som häri åsyftas, skildras i Carit Etlars bekanta roman »Göingehövdingen», där ett tidigare skede av denne märklige mans liv behandlas. En historisk framställning av »Göingehövdingens» dunkla saga har utgivits av Severin Kjær under titeln: »Gjöingehövdingen Svend Povelsen og Snaphanerne.»